En enorm hjälp i
min bearbetning och sorg, både innan och efter min brors bortgång,
har varit att skriva. Jag har skrivit om allt. Om upplevda
situationer, dilemman, smärta, ilska, längtan, drömmar. Hat,
förtvivlan, glädje, skam. Allt. Förmågan att sätta ord på alla
känslor och tankar har varit min räddning genom livet.
Hej
dagboken
Jag
har ingen jävla aning om hur det är att vara beroende av droger!
Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur det känns!
Därför är det så överjävligt att försöka bestämma hur man
ska förhålla sig. Ska jag finnas där, nära, hela tiden. I upp och
nedgångar. Eller ska jag backa. Hur fan ska jag vara för att det
ska bli så lite lidande för oss båda? Har jag ens betydelse? Jag
vet inte hur dåligt du mår, men det här är inte lätt för mig
heller. Det här är det vidrigaste jag varit med om. Det skär i
hela kroppen. Av kärlek, längtan, frustration, ilska.
Jag vågade aldrig
ställa alla de här frågorna till honom. Jag vågade inte heller
prata med mamma och pappa om det. När jag var 17 år började jag gå
i samtal i en förening för anhöriga. Det var skönt att få prata
av sig, speciellt till någon helt utomstående. Och jag fortsatte
att gå i samtal, på olika ställen, men aldrig träffade jag andra
syskon. Det var bara enskilda samtal och även om det gav något, så
tror jag det hade varit betydelsefullt att få möta och umgås med
andra ungdomar i samma situation. För oftast behövde jag inte några
råd, jag ville bara få prata, bli sedd och bekräftad. Känna mig
mindre ensam.
Hej
dagboken
Du
tar allt. Ingen får dem att skratta som du. Ingen får dem att gråta
som du. Är de oroliga så beror det garanterat på dig. Aldrig är
det så glatt och så sprallig stämning som när du är hemma och är
på ditt charmiga humör. Den enda som berör är du. Oavsett känsla.
Hela tiden är det något med dig. Det är aldrig något med mig. Jag
berör inte. Jag bara är, och det är självklart.
Du
tar allt.
Skammen. Då menar
jag inte skammen gentemot omgivningen för att jag hade en bror som
knarkade och var kriminell. Nej, jag pratar om skammen som jag
upplevde i mig själv. Skammen som uppstod på grund av alla dubbla
och motsägelsefulla känslor. Ilska och sorg. Förståelse och
fördömande. Längtan och avsky. Ledsamhet och bitterhet. Inte
enbart i relationen till min bror, dessa känslor var minst lika
förekommande när det kom till mamma och pappa. De handlade om en bergochdalbana mellan ”Se
mig! Hör mig! Jag finns också!”
och ”Tänk
inte på mig. Jag förstår. Jag klarar mig.”
Men eftersom jag tänkte att det inte var så lätt för mamma och
pappa, så ville jag inte pocka på någon uppmärksamhet och riskera
att ge dem dåligt samvete och kanske bidra till att de ska må ännu
sämre. Nej,
lika bra att vara tyst.
All denna förståelse
har hjälp mig massor i livet, men den har också bidragit till att
jag inte satt gränser, tagit plats och tagit ställning. Och det
tror jag inte att jag som syskon är ensam om. Särskilt i relationen
till våra föräldrar.
Jag kan varmt rekommendera Fridas självbiografi, Min bror tog drogerna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar