Syskon till missbrukare – Vill eller kan inte?

VILL DU INTE ELLER KAN DU INTE?! Detta är den fråga som alltid ekat i mitt inre. Det är den fråga som varit mest frekvent när det kommer till att förstå min bror. Till en början tror jag inte min bror ville sluta, även om han förstod att det inte var bra i längden. Det hade inte spelat någon roll vad vi eller andra gjorde. Han fixade inte sina känslor och tankar. Han fixade inte att leva såsom han kanske egentligen önskade. Och när han sedan började se att drogandet, och även kriminaliteten som blivit ganska omfattande, skulle förstöra honom totalt, då var det inte så enkelt att ”bara sluta”. För oavsett vem eller vad som bär skulden för att någon utvecklat ett beroende så är det i slutändan varje människas eget ansvar att förändra sitt liv. Det är den orättvisa verkligheten. Ingen kan göra det åt en. Troligtvis behövs det massor med stöd och hjälp, men utan den egna drivkraften och det egna modet så kommer inte mycket förändras. All förändring gör ont. Där kan ingen skydda oss, vi kan inte komma runt det. Så det är många bitar som ska klaffa samtidigt. Jag säger inte att samhälle eller kultur inte har med saken att göra. Det har stor betydelse. Jag säger bara att det dessutom måste till ett mod och tålamod. Och det kan bara komma inifrån. Och det är här det oftast brister, är min erfarenhet. Att våga. Att hitta mod. Att möta sig själv. Ingen kan bära dig över dessa känslor. Det är du som måste vara modig.

När det kommer till förändring så är det tyvärr ofta också så att familjen och vännerna, som kanske utgör det allra viktigaste stödet när någon börjar jobba med sig själv, har backat och stängt till dörren. De orkar inte mer. De vågar inte längre. De har tagit för mycket skada, och för att inte tappa sig själva så har de valt att putta till dörren. Sällan är den låst, men det kan ta tid innan den vågas öppnas igen. Det är något som måste respekteras. Av den som är beroende, av andra anhöriga, av professionella. Det är inte självklart att vänner och familj finns där med öppna armar.

Och till syskon vill jag säga att även om det finns ganska uppenbara förklaringar till att din bror eller syster knarkar, så betyder det inte att du måste finnas där. Du måste ingenting. Även om du kanske förstår varför din bror eller syster gör som de gör, så innebär det inte att du måste ställa upp. Du har rätt att vara ledsen, arg, förtvivlad och besviken. Dina känslor är precis lika mycket värda och lika viktiga som alla andras. Du har rätt att backa, om det är det du behöver. ”Men tänk om…?” Ja, tänk om. Vi kommer aldrig få veta vad som hjälper. Vad som stjälper. Det är det jag menar med att det är komplicerat. Vi kan inte veta. Att inse och acceptera detta är otroligt smärtsamt.

 

Jag kan varmt rekommendera Fridas självbiografi, Min bror tog drogerna