tisdag 1 december 2015

Syskon till missbrukare – Vems är felet?

När det kommer till beroende så är det lätt att börja fokusera på behandlingshemmets brister, socialtjänsten som inte gjorde det de skulle, den där flickvännen som ”nog inte var så motiverad”, samhällets ansvar och så vidare. Men vi kan aldrig veta av vilken anledning människor slutar eller börjar droga. Sjukdom. Inte sjukdom. Ansvar. Familj. Eget val. Samhälle. Myndigheter. Kultur. Vi kan aldrig veta med säkerhet.



Jag skulle bli tokig om jag började analysera min brors död. Att försöka utröna varför det blev som det blev. Varför han gjorde som han gjorde. Jag skulle bli tokig eftersom det skulle vara en omöjlig uppgift. Kanske hade det blivit annorlunda om han inte hade... om vi bara hade... om socialtjänsten bara kunde... om skolan i tid hade... Kanske, kanske, kanske. Man kan få världens proffsigaste hjälp, och ändå ta ett återfall och dö. Och man kan få uselt bemötande och obefintlig hjälp, men ändå fixa det. Jag säger det igen: vi kan aldrig veta med säkerhet.

Alla tycker så mycket. Om missbruk, beroende, kriminalitet, psykisk ohälsa, förändring, livet. Både professionella och privatpersoner. De har teorier om vad som fungerar, vad som behövs och vad som bara förvärrar allt. Många perspektiv går i linje med varandra, men ibland står de i motsatsförhållande. Så vad förespråkar jag själv? Ingenting. Ingen annan kan veta vad som är bäst för dig, i ditt liv och i dina relationer. Det enda jag vågar mig på att förespråka är att försöka ta så god hand om dig själv som möjligt. Vad det innebär är upp till dig att ta reda på. Det finns inga färdiga svar eller mallar. Både beroende och att vara anhörig är komplicerat och smärtsamt. 
 



1000 tack Frida för att du delat med dig av dina tankar och upplevelser som syskon till en älskad bror med beroendesjukdomen. 


Jag kan varmt rekommendera Fridas självbiografi, Min bror tog drogerna 
 

Inga kommentarer: