Känner du igen dig i någon av dessa citat?

"En känsla som vi hade både jag och min man, är känslan av overklighet. Det är fortfarande overkligt för mig att jag har en son som har valt att göra såhär mot sig själv. Om någon hade sagt det här till mig när han var 12 år då hade jag inte kunnat tro att det var sant".

"Ensamhet har jag känt mycket. Mamma och pappa ville inte prata om min brors missbruk. Min bror fick så mycket uppmärksamhet och jag visste varför, för han hade det så tufft. Jag hade väldigt dubbla känslor gentemot mina föräldrar. Det var väldigt ensamt” 

"Det faktum att jag har ett barn som drogar är overkligt. Det är så surrealistiskt och overkligt så det inte är sant. Nu har jag förstått det, men känslan av overklighet slår mig ibland fortfarande. Det tog också längre tid för min man att förstå allvaret. Han förnekade problemet länge. Då kände jag mig väldigt ensam” 

"Jag kunde känna sådan ilska att han gjorde så där mot sig själv, mot sin familj. En ilska över hur det kunde bli såhär. Mitt vanliga sunda förnuft var helt satt ur spel. Jag fick skuldkänslor gentemot honom för sådant jag inte skulle ha skuldkänslor för. Då fick jag skuldkänslor inför för mig själv, för jag visste längst inne i mig själv, att det här är helt fel.”

"Man är så svag, så maktlös. Man är så känslig och orkar ingenting. Jag kunde lägga mig och gråta hysteriskt och ta en tablett. Ibland tänkte jag att jag lika gärna kunde dö".

"Jag får skuldkänslor om jag ger beröm eller säger något positivt om min ena tonårsdotter, som inte fastnat i drogträsket. Då kan jag känna skuldkänslor för att min andra dotter, som håller på med droger, ska bli ledsen för att det går så bra för den andra dottern. Därför undviker jag ibland att ge beröm och positiv feedback till min dotter som inte använder droger. Och då får jag skuldkänslor för det också".

”Som förälder har man så många förväntningar gällande sitt barn. Man ser framför sig uppväxten, hoppas att han ska få en bra utbildning, ett bra arbete, första kärleken, äktenskapet och kommande barnbarnen. Allt detta kastas omkull. I stället blir man tacksam för att man fick en dag till med sitt barn."

"Jag kan känna att jag inte har någon ork. Att jag inte orkar göra någonting helt enkelt. Känner mig helt hjälplös. Ingenting är roligt längre, man får inget riktigt liv när man är nedstämd. Jag drar mig undan folk och det tar otroligt mycket energi, jag blir så väldigt trött."

"Jag skulle så gärna vilja prata med honom så som vi gjorde förr. Jag skulle vilja få tillbaka den relationen med honom. När han använder droger är han inte kontaktbar, han lyssnar inte när jag talar med honom. Jag kan längta efter att få min son tillbaka." 

"Det var naturligtvis en stor sorg och gav mycket oro att hon börjat använda droger. Tankarna snurrade runt, vad har jag gjort för fel? Jag vände ut och in på mig själv för att hitta felet. Maktlösheten, stressen, sömnlösa nätter, ja, alla som varit med om det vet hur det är".

Är du också anhörig påverkad av en nära persons alkohol- eller drogberoende? 

Känner du igen dig i någon av dessa citat?

Då kan du också vara hjälpt av boken Du är viktig! Till dig som är anhörig till en person med alkohol- eller narkotikaproblem. 

Klicka här för förbeställning

Ta hand om er!

 

Pappor – våga sök hjälp!

Är du pappa till en son eller dotter med beroendeproblem känner du alldeles säkert samma sorg, förtvivlan och maktlöshet som mamman till ditt barn gör. Kanske visar ni det bara på olika sätt.  

I många kulturer, inklusive vår västerländska, kan det kanske kännas lite skamligt att som man visar att man drabbas av stora känslomässiga berg-och-dalbanor. Genusforskning har visat att detta ofta hänger samman med gamla traditioner, där det är mannen som ska vara ”den starke” i familjen. Att ha ett barn, en partner eller annan anhörig som drabbats av beroendeproblematik innebär även ofta en stigmatisering, och att vara anhörig kopplas inte sällan samman med både skam och skuld.  

Kanske är detta anledningen till att endast 13 % av deltagarna som gått mina CRAFT-kurser är män. Är du redan en av dem vet du att det inte är något konstigt att ta hjälp utifrån. Båda föräldrarna är viktiga för ungdomen med beroendeproblematik. Båda föräldrarna, oavsett kön, känner samma längtan och önskan att deras barn ska bli från droger och må få må bra. Pappor har samma behov av att få hjälp – både för sin egen skull och för ungdomen. Hur man ska hantera situationen när någon man bryr sig om har börjat med en skadlig konsumtion av alkohol och droger är inget som någon av oss får lära oss i skolan. Gemensamma strategier, hos föräldrar och övrig familj, ökar också möjligheten att lyckas hjälpa ungdomen med att ta emot hjälp och därmed blir nykter eller drogfri. 

Pappor söker inte hjälp för att hjälp för att de inte ”bryr sig”. De bryr sig precis lika mycket som mammorna. Idag vet även de flesta av oss att uppfattningen att mannen som söker hjälp skulle vara ”svag” är felaktig. Vilket kön man än tillhör ska det inte behöva kännas svårt att söka kunskap och stöd. Alla i familjen har nytta av mer kunskap om beroendeproblematik.

Det här vet vi inom CRAFT. Därför vill vi uppmuntra dig som är pappa att våga prata om den drogproblematik som du och din familj drabbats av. Det vinner både du och din familj på.

SNART ÄR DEN HÄR - "Du är viktig" - Min nästa bok för anhöriga!

Snart är den på väg! Min nästa bok Du är viktig! - Till dig som är anhörig till en person med alkohol- eller narkotikaproblem finns i bokhandeln i slutet av november!

Klicka här om du är intresserad av att läsa 

mer om boken eller göra en beställning!

Utdrag ur Du är viktig!: 

Malin suckar djupt och blåser ut luften hårt genom munnen: ”Allt jag försökt göra tidigare - inget har fungerat. Tjat, övertalning, försökt rädda, givit pengar, vara tyst och låtsas som ingenting, ringa runt till myndighetspersoner och många fler. Det finns inte ett samtal jag inte har ringt. Inget har hjälpt. Inget.”  

Det finns många olika beteenden som inte främjar förändring. Ett av dem är att inte säga något alls. Att tysta ned problemen, låtsas som ingenting eller försöka förminska dem. Den anhörige går i stället och lider i det tysta och hoppas att den närstående med problem ”ska växa upp” eller på egen hand förstå att denne skadar sig själv och andra. Men andra människor är inte tankeläsare. Signalen blir snarare att det inte är något problem alls eftersom att ingen märker eller säger något. Det kan tolkas som att ingen bryr sig. 

Ett annat exempel på icke-fungerande kommunikation är när man uttrycker sig sarkastiskt, elakt, nedsättande, skambeläggande, kanske skriker och hotar. Det kan också hända att man blir våldsam mot personen som är påverkad. Av förståeliga skäl kan man som anhörig känna sig bitter och förbannad efter en lång kamp med många besvikelser. Men om man vill se en positiv förändring, då bidrar inte ovanstående strategier. I stället kan man räkna med att mötas av försvar, förnekelse och motattacker från sin närstående som man oroar sig för. Förr trodde man på konfrontativa metoder och på att dessa skulle bryta ned försvaret och förnekelsen hos den beroendesjuke. Tack och lov har man insett att det inte är vägen framåt och att det snarare leder i helt motsatt riktning. 

Om man vill att någon ska lyssna på det man vill förmedla, så måste man få mottagaren att förstå att man vill denne väl. Att man har goda avsikter. Att det är kärlek och omtanke som är grunden till det man säger. 

En viktig grund för all kommunikation - är att lyssna. Det här kan verka självklart, men hur enkelt det nu än kan låta, så kan det ibland vara en riktigt utmanande konst. Som anhörig kan man i vissa fall vara mer intresserad av att få ge råd, att erbjuda lösningar på problemen, att undervisa den man håller kär om vad som är rätt och fel eller vara mer inriktad på att få den andre att förstå det man själv vill säga. Detta gör att det kan vara svårt att höra vad den andra säger. En första övning för att förbättra kommunikationen med den du bryr dig om, är att inte säga så mycket alls. Lyssna istället, nicka, bit dig i tungan när du är på väg att ge råd eller förmaningar. Försök i stället att förstå vad din närstående verkligen menar med det denne säger. Vad upplever personen, hur känner och mår den här personen när den säger så? Vad är det personen vill ha sagt? Ett sätt att dubbelkolla att du verkligen lyssnat och förstått, är att repetera en liten del av det personen sagt.

Jag ser verkligen fram emot publiceringen av "Du är viktig!". Jag hoppas att den kan bli ett stöd för många anhöriga!

/Carina 

Sofias historia

Hej!

Sofia heter jag, är 20 år och från en liten stad i södra Sverige. Carina frågade mig om jag hade lust att beskriva hur det kan vara att växa upp i en familj där en av föräldrarna är beroende och den andre är ”frisk”. 

När man ser på barns situation i ett hem med alkohol- eller drogproblematik så hamnar ofta fokus på personen med beroende och hennes eller hans agerande som förälder. Men även om det är den beroende själv som ”äger” problemet, påverkar det även den andra partens förutsättningar för att vara förälder.

Så därför tänker jag försöka berätta hur jag upplevt det att växa upp med en mamma med ett alkohol- och läkemedelsberoende, och en pappa som fått lida av konsekvenserna av att vara anhörig, samtidigt som vi barn fanns med i bilden. 

Som jag ser det så fick jag och mina syskon lite uppmärksamhet. Vi fick sällan eller aldrig hjälp med läxorna. Vi hade ingen förälder som kom till föräldramöten eller stöttade oss när något hänt i skolan. Ibland hade vi inte ens någon som märkte om vi var hemma eller inte. 

Det gjorde att vi barn slutade att be om hjälp. Vi slutade att säga till om vi var hungriga eller om vi inte hade några rena kläder. Vi slutade göra läxor som vi inte förstod själva. I bästa fall hjälpte vi varandra om vi kunde, men att be om hjälp var något vi generellt slutade göra med tiden.

 Jag såg upp till min pappas styrka att orka med att ta hand om min mamma, jag beundrade hans tålamod när mamma var full eller påverkad av en massa läkemedel eller gnällde om allt som var fel. Eller när hon sa att hon inte ville leva. Hon anklagade min pappa för att inte ge henne uppmärksamhet och kärlek. Ibland blev hon arg om pappa pratade med oss barn. Vi fick aldrig krama pappa. Men vi blev tvingade att krama mamma och säga att vi älskade henne, annars sa hon att hon skulle ta sitt liv. Pappa satt ofta bredvid och gick igenom samma saker, och vi barn tyckte synd om honom. Han var ju vår hjälte. 

Vi barn började agera på samma sätt som pappa gjorde. Vi såg till att mamma var nöjd för att undvika att hon skulle få sina utbrott eller begå självmordsförsök. Då blev pappa stolt och fick ett lugn i blicken och det gav oss bekräftelse. Vi hämtade mammas öl och lekte betjänter för att pappa skulle få tid att jobba. Vi var stolta över vår pappa för att han orkade göra så mycket. 

Jag önskade många gånger att någon skulle komma och ta bort mamma från hemmet, men ingen kom, eftersom ingen visste. Pappa ville inte att vi skulle prata med någon om vår mamma. Så vi var tysta och berättade det inte för någon. 

En gång gick jag till skolsköterskan och grät oavbrutet. Då var jag tolv år. Jag hade fått magkatarr, led av sömnbrist och hade svimmat tidigare, inlåst på en toalett i skolan. Jag berättade för skolsköterskan om min mamma. Jag bad för mitt liv att hon inte skulle göra någonting åt det, inte berätta det för någon, men hon gjorde det i alla fall. Hon sa att hon enligt lag måste.

Pappa har aldrig skällt ut mig så mycket och har aldrig varit så arg på mig som den gången. Jag berättade aldrig mer för någon om min mamma och det gjorde inte mina syskon heller.

Mina föräldrar lyckades övertala socialen att det inte fanns några fel i vårt hem och att jag hade överdrivit eller ljugit. Senare sa pappa åt mig att be mamma om förlåtelse och krama henne, men hon stötte bort mig. Han tvingade mig att fortsätta så i flera veckor och varje gång puttade hon bort mig. Till slut, när jag grät och bönade på mina knän om förlåtelse, så godtog hon det och då blev allt som vanligt igen. Jag kände mig smutsig, men pappa var stolt. Och på något sätt så var han fortfarande min hjälte. 

Jag såg det alltid som att min pappa var den godaste människan på jorden, att han inte kunde bråka eller bli arg. Han hjälpte ju andra hela tiden, och ägnade inte en sekund åt sig själv. Och han tog på sig skuld för allt som hände. Han lärde oss barn hur man gör när man är helt undergiven och ger allt till en annan människa, även om de slår en, skriker åt en eller kastar saker på en. Vi kunde inte begära en bättre pappa. 

Nu är jag vuxen och har bott hemifrån i cirka fem år. Det var ganska nyligen som jag för första gången hörde talas om hur anhöriga kan påverkas av en närståendes beroende och hur de kan utveckla vissa specifika beteenden. Jag mådde inte speciellt bra innan. Att acceptera att min mamma var beroende gjorde jag för väldigt länge sedan, men att erkänna för mig själv att min pappa hade gjort något fel var väldigt svårt och tog lång tid att förstå och acceptera. Förut blev jag väldigt arg när någon ifrågasatte min pappas handlande och jag hävdade att det enbart var min mammas fel att jag och mina småsyskon for illa.

Att läsa om de svårigheter som anhöriga genomgår har hjälp mig att må bättre. Jag har genom tiden kunnat förstå att båda mina föräldrar faktiskt var sjuka, inte bara min mamma. Även jag som hade storasyster-rollen i familjen måste jobba med att hantera den personen som jag har blivit som konsekvenserna av min uppväxt som barn i en familj med beroende.

Att komma över att någon jag ofta avskydde, min mamma, gjorde mig illa är på många sätt annorlunda än att komma över att min hjälte, min pappa, indirekt gjorde mig illa. Jag trodde att han skyddade oss men han skyddade bara den som skadade oss barn. På samma gång så har jag lärt mig hur oerhört svårt det kan vara att vara anhörig till en person med beroendeproblematik. Jag önskar att vi kunde prata mer om både barn i familjer med beroende, men även ”den andra” föräldern, den som står utanför beroendet men ändå mitt i det.    

Hoppas min historia kan hjälpa andra att förstå och se oss barn.

Tack! 
/Sofia

5 tankar som filtrerar vår verklighet

När livet verkar vara meningslöst eller instabilt så kan det vara lätt att börja se på världen med stor misstänksamhet. Utan att vi tänker på det så kan vi sätta på oss ett par "mörka glasögon", vilka filtrerar vår syn på vår omgivning. Vi använder dessa för att tolka världen omkring oss.

KÄNNER DU IGEN DESSA HANDLINGAR/TANKAR?:
 

1. Du fattar snabba beslut

Tolkar saker på ett negativt sätt utan att egentligen ha fakta. Till exempel, om du ringer personen och denne inte svarar direkt, tänker du genast: "Nu är han påverkad igen." Det kan finnas många andra skäl till varför en person inte svarar i telefonen. Frågan är hur detta tänkande får oss att känna just i det ögonblicket? Det kan också handla om att vi tror oss kunna se in i framtiden: ”Han kommer att dricka sig till döds", "Jag kommer aldrig att bli lycklig" osv.

Ibland kommer tankarna blixtsnabbt. Då kan det vara svårt att koppla ihop din reaktion med dina tankar. Det är lätt att tro att reaktionen är sann. Till exempel: Någon ringer från ett dolt nummer Du reagerar direkt och tänker: "Gud, vad har hänt nu?" Du känner stor oro och rädsla innan du ens har lyft på luren. 

 

2. Du känner skuld och skam 

Du kan känna skuld även om du med all säkerhet vet att du inte har gjort något fel. Att känna skam behöver inte betyda att man har något att skämmas för. Kom ihåg det, för skam och skuld är några av de mest smärtsamma känslorna en människa kan uppleva!

3. Du tänker borde/borde inte

Vi försöker ofta förstå vad som är orsaken till varför personen dricker, spelar, tar droger, etc. Vi börjar klandra oss själva: "Jag borde inte ha skrikit åt henne", "jag borde ha följt med honom in till stan, då skulle han aldrig ha träffat de där vännerna/druckit så mycket". Dessa tankar förstärker naturligtvis våra skuldkänslor. Vi kan även tänka på vad andra människor bör och inte bör göra. "Hon borde inte dricka så mycket "," Hon borde veta bättre”. Hjälper det oss att gå runt med dessa tankar hela tiden? Nej. Vad vi kan göra är att tala om för personen vad som oroar oss då det kommer till hans/hennes beteende.

4. Orealistiska förväntningar/krav 
Vi ställer ofta höga och orealistiska krav på oss själva. "Jag skulle kunna hjälpa henne med hennes problem", "jag borde ta mig samman", "Jag ska tvätta/ städa/bjuda över vänner på middag" Dessa tankar leder vanligtvis till andra negativa tankar som: "Jag är värdelös" "jag är en dålig vän", "jag är en dålig förälder", och så vidare. Även här kommer skuld och skam att uppstå.

 

5. Du tar saker personligt

Detta händer när du tar på sig ansvaret för vad någon annan har gjort. Till exempel, om din man är berusad framför dina vänner, kanske du skäms och tar det personligt, som om det är du som har gjort fel. Personen med beroende å andra sidan, som ofta är fylld av skuld och skam, utnyttjar ofta detta ögonblick för att skylla den anhöriga. Till exempel: "Du är så gnällig, jag vill hellre gå till korgen med grabbarna som vet hur man kan slappna av och ha kul." Om du inte har förmågan att utgöra vem som ståt ansvarig för någon annans handlingar, så kan du lätt bli mottaglig för denna typ av anklagelser.

 

KÄNNER DU IGEN DIG? FÖRSÖK ATT GÖRA DENNA ÖVNING. SKRIV NER DINA SVAR, LÄS IGENOM DEM OCH REFLEKTERA ÖVER DEM

1. Känner du igen någon/några av dessa tankar? Om ja, vilka?

2. Hur låter och uppträder dessa tankar inombords? Ge exempel!

3. I vilken typ av situationer uppstår dessa tankar?

4. Vad tror du konsekvenserna av dessa tankar kan bli?

Vill du läsa mer om vad som kan vara till hjälp för anhöriga?

I november publiceras boken ”Du är viktig!” Till dig som är anhörig till en person med alkohol- eller narkotikaproblem. Håll utkik här på bloggen för mer information.

TA HAND OM ER!

/Carina  

VÄLOMNA ALLA CRAFT-DELTAGARE TILL CRAFT BOOST WEBINARIE!

Nu är alla ni som tidigare deltagit i en CRAFT-kurs varmt välkomna till CRAFT boost-webinarium den 25 oktober! Detta är exklusivt för tidigare medlemmar!

Innehåll: 
Diskussioner och samtal om funktionsanalys.

DATUM: 25/10
TID: 18.00-20.00
PRIS: 150 kr (Faktureras vid anmälan) 
SISTA ANMÄLNINGSDAG: 18/10

Registrera dig till webinariet HÄR. 

Väl bemött! 
/Carina  

Har du som anhörig ännu inte gått på en CRAFT-kurs? Det är inte försent! Via denna länk finner du information och anmälan till vinterns kurser!

  

Stoppa felsökningen

En klok person sa till mig en gång: "Droger är djävulen på jorden."

Jag är benägen att hålla med. Droger kan leda till fruktansvärda konsekvenser och skapa en hel del lidande för både personen med beroendeproblematik och de som står nära personen.

Det är vanligt att anhöriga klandrar sig själva för personens beroende. Detta kan lätt leda till självanklagelser och självhat. Vad många människor gör är att försöka hitta "error" eller "fel", antingen i hela situationen, hos den andra personen, eller hos sig själv.

Försök att undvika den här typen av "felsökning". Beroendesjukdom är en komplex sjukdom som ofta har att göra med många olika faktorer och situationer. I kombination leder dessa till att personen gör destruktiva val (sådana val som hon/han troligtvis kände var positiva och gynnande från början), men som förr eller senare leder till ett tvångsmässigt beroende.

Så vi kommer inte hitta något sant svar när vi letar felet. Kom ihåg att du inte kan göra val åt din närstående, det är endast han/hon som styr över sitt eget agerande och beroende. Genom att inse detta så kan du även få en förståelse för att du inte kan klandra dig själv för personens beteenden och drickande/drogintag.

Försök att omvända dina negativa tankar till att i stället visa medkänsla och förståelse inför dig själv och folk omkring dig. Försök att hitta en solid grund att stå på. Fundera över vilka situationer, platser, känslor och tankar som får dig att må bra. Försök att släppa på att ständigt gå runt och fundera över vad du kan göra för att allt ska ”bli bättre”. Ta dig tid och fokusera på dig själv, på dina egna val och dina egna behov.  

Vad är du i behov av just nu? 

En pålitlig vän? 

En varm säng? 

Lite mat i magen? 

En kopp kaffe? 

Skriva i en dagbok? 

Gråta en stund? 

Ge dig själv det. Här och nu.